S och mp måste sluta med sin pajkastning
Socialdemokrater och miljöpartister säger att all diskussion om de ekonomiska ramverken är oansvarig. Vi inom vänsterpartiet tycker att det är märkligt. Under tidigare samarbete mellan s, mp och v misslyckades vi att göra Sverige rättvisare. En viktig orsak till detta var de ekonomiska ramverken, inbegripet budgetlagens offentliga utgiftstak och krav på årligt budgetöverskott. Ännu märkligare är det att socialdemokraterna är positiva till jobbskatteavdraget och avskaffandet av förmögenhetsskatten, två klart ojämlika inslag. Vi avvisar allt detta men är beredda att diskutera i stället för att syssla med pajkastning, skriver Lars Ohly och partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson idag på DN-debatt.
Det är alltid vanligt folk som drabbas hårdast när ekonomin blir kärvare. Vi vet hur tufft det kan vara för den som är ensamstående förälder, pensionär eller har behov av sjukvård till sina barn när det går dåligt för statens finanser. Därför tycker vi att det är dags att diskutera hur vi i oppositionen bäst kan ta ansvar för att en ny regering efter 2010 för en politik som ger trygghet, välfärd och rättvisa i den lågkonjunktur vi står inför.
Vänsterpartiet vill se Sverige ta en ny kurs. Sverige behöver inte en "lightversion" av dagens högerpolitik. Vi tror att socialdemokraterna och miljöpartiet, med vilka vi hoppas formulera ett starkt regeringsalternativ inför valet 2010, håller med oss om det. Men låt oss vara ärliga. Vi är oroliga för att våra tilltänkta samarbetspartier inte är beredda att stå för en genomgripande förändring.
Vi vill diskutera den ekonomiska politiken och vilka behov och syften den ska fylla. Vi har lyft upp behovet av bättre kvalitet i välfärden, ökad ekonomisk jämlikhet och full sysselsättning som det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Vi har talat om vikten av stora klimatinvesteringar för att klara framtidens miljöhot. Det svar vi hittills fått från våra oppositionskolleger är att ramverken för den ekonomiska politiken är viktigare.
Socialdemokrater och miljöpartister säger att all diskussion om de ekonomiska ramverken är oansvarig. Vi tycker att det är märkligt. Vi är säkra på att väljarna vill att vi för en öppen och ärlig diskussion om vilka behov som behöver fyllas och vad vi tycker att det får kosta. Det ansvarslösa är att låtsas som om vi har råd med stora förändringar utan
att finansiera dem.Vi backar inte från den diskussionen. Vi tycker att det ansvarsfulla i dag är att möta den lågkonjunktur vi står inför med satsningar som kan dämpa de negativa effekterna och som på sikt är nödvändiga för att få ett samhälle med både välfärd och fungerande ekonomi. Men dagens ramverk syftar tvärtom till att strama åt den rättvist fördelade offentliga konsumtionen, öka den orättvist fördelade privata konsumtionen och möjliggöra ofinansierade skattesänkningar. Vinnare är de rika och
högavlönade.
Länder som har låg offentlig konsumtion, låga skatter och privata lösningar i välfärden har också större ekonomisk ojämlikhet. Sverige är på väg dit. Samhällets satsningar på välfärd har planat ut och historiskt sett sjunkit. Arbetslösheten har under lång tid närmat sig EU-nivåer och den ekonomiska ojämlikheten har ökat kraftigt.
Ur det perspektivet så misslyckades vi alltså under det tidigare samarbetet mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att göra Sverige rättvisare. De ekonomiska ramverken var en av orsakerna till det misslyckandet. Det är därför vi nu vill kunna diskutera hur vi tillsammans kan göra Sverige bättre. Vi vill ha förändring. Mer av samma ekonomiska politik som högerregeringen står för kan inte vara vad svenska folket önskar sig efter nästa val.
Om vi lyssnar på samtalen som förs på arbetsplatser, runt köksborden och i bostadsområden så handlar de ofta om konkreta problem i vardagen: skolan har för stora klasser, äldreomsorgen behöver fler anställda och mer resurser till utbildning, vårdköerna behöver kortas. Folk sitter på tågen och är förbannade på förseningar i tågtrafiken och för liten spårkapacitet. Många är oroliga över bostadsbristen som leder till för höga boendekostnader, hemlöshet och bostadsbrist. Folk är arga och ledsna på åtstramningar i sjukförsäkringen och a-kassan. Allt detta är frågor som bottnar i de ekonomiska ramverken. Det är det här människor diskuterar och ifrågasätter. För att komma till rätta med det krävs att vi ifrågasätter de ramverk som syftar till att hålla nere den offentliga konsumtionen.
Budgetlagen, som är en del av ramverket, tillåter riksdagen att fastställa utgiftstak. Det betyder att riksdagen gissar vilka utgifter som behövs de närmaste tre åren. Alla förstår nog att det är väldigt svårt. Det är bara att se på de nedskrivningar av tillväxten regeringen har gjort det senaste halvåret och revideringen av arbetslöshetssiffrorna så förstår man att det är en nästan omöjlig uppgift att gissa rätt. När utgiftsstaken väl är fastslagna kan de inte förändras oavsett om arbetslösheten ökar kraftigt eller konjunkturen viker. Ökade inkomster får bara användas till skattesänkningar eller avbetalningar på en redan väldigt låg statskuld.
En budget i balans räcker inte i den offentliga ekonomin. Enligt budgetlagen ska det vara överskott. Det har tidigare motiverats med att vi måste betala av på statsskulden. Den argumentationen håller inte längre eftersom vi har en oerhört låg statsskuld. Många glömmer också att eftersom staten har stora tillgångar har vi faktiskt en stor offentlig nettoförmögenhet.
Staten är ensam om att finansiera sina investeringar som en löpande kostnad. En järnväg som byggs på ett år betalas direkt i stället för att skrivas av under en längre tid. Det betyder att dagens generation får betala kommande generationers förbrukning. Vi menar att en statlig investering ska skrivas av under dess beräknade livslängd precis som hushåll, företag, kommuner och landsting gör. Det inte är rimligt att investeringar ska behöva konkurrera med driftpengar till vård, kultur, skola och omsorg .
Ännu märkligare blir det när skatterna diskuteras som ett självändamål. För oss är skatter ett medel för att skapa ett samhälle vi vill leva i. Jobbskatteavdraget ökar ojämlikheten och gör skillnad på om folk är pensionärer eller har ett jobb. Hur kan socialdemokraterna tycka att det är bra? Inte ens förmögenhetsskatten verkar man vilja återinföra. Kan vi verkligen kalla detta för vänsterpolitik?
Låt oss i det här sammanhanget göra det väldigt tydligt: Vänsterpartiet vill inte att statsfinanserna ska gå med underskott. Tvärtom. Vi vet att obalans i statsfinanserna är förödande för vanligt folk. Det är alltid de som kommer att drabbas hårdast av ekonomiska neddragningar.
Vi ifrågasätter utgiftstak, överskottsmål och hanteringen av investeringar eftersom vi menar att kvaliteten i välfärden måste öka, att arbetslösheten måste minska och vi måste återupprätta visionen om ett mer rättvist Sverige. Det kan inte vara så att gamla lösningar som fastslogs för över tio år sedan för alltid kommer att vara rätt sätt att möta dagens och morgondagens problem. Låt oss diskutera detta och inte hålla på med pajkastning om bristande ansvar.
Vi är öppna för att diskutera olika lösningar på de problem vi beskrivit. Men de måste leda till förbättrad välfärd, minskad arbetslöshet, miljö- och energiomställning och ökad ekonomisk jämlikhet. Har socialdemokraterna och miljöpartiet andra idéer om hur vi kan uppnå det utan att ändra på ramverken är vi definitivt öppna för sådana förslag.
Lars Ohly
Ulla Andersson