Utdelning av Vänsterpartiets kulturstipendium 2007

Vid årskonferensen i Boden 17-18 mars delade Vänsterpartiet Norrbotten sedvanligt ut ett kulturstipendium. Årets pris gick till författaren Gunnar Kieri och priset delades ut av Siv Holma, ordförande i Riksdagens Kulturutskott. Här är hennes tal till årskonferensen och Gunnar Kieri.

 

Det talade ordet gäller.

—————————————–

 

Vänsterpartiet Norrbottens kulturstipendium på femtusen kronor går till en tornedalsk författare född i Kuivakangas utanför Övertorneå. Numera bor han i Råneå. Hans författarskap rymmer 14 romaner och en bok om interneringen av kommunister under 2:a världskriget. Det var med den han debuterade 1972 1.a arbetarkompaniet, Storsien. Den boken var viktig för honom eftersom hans far var en av de internerade. Han skrev boken tillsammans med Ivar Sundström.

1976 kom den första av fyra romaner om tornedalspojken Lars, en utvecklingshistoria från 1930-talet och framåt. Den hette Av dig blir det ingenting. Den betraktas som författarens litterära genombrott. Hans senaste bok kom för 2004 Nimrods källa.

För mig var boken 1.a arbetarkompaniet, Storsien – en viktig bok. Jag kommer ihåg att när jag började läsa den på 70-talet så kändes det som att jag fick läsa sånt man inte fick tala om. Föga anade jag då att drygt 10 år senare skulle jag vara med om sätta upp en teaterföreställning som hade sitt ursprung i interneringslägren. Boken var en av inspirationskällorna till Seskaröspelets pjäs Landsförrädarna som sattes upp på utomhusscenen på Seskarö 1984. Jag minns premiären när vi fick tack-applåderna. De äldre männen i 70-80-åldern som grät för att vi hade vågat berätta deras historia.

1995 vikarierade jag i 10 månader för Bengt Hurtig som riksdagsledamot. Som ni kommer ihåg så var Bengt vänsterpartiet första EU-parlamentsledamot. Jag skrev en interpellation till dåvarande jordbruksminister Margareta Winberg och frågan handlade om när tornedalingarna skulle få nationellt minoritetsstatus. I mitt anförande läste jag avsnittet Kusinerna ur romanen Jag ska ändå inte stanna. Jag är nästan säker på att det var den första gången som meän kieli hördes i Riksdagen. I april 2000 fick Tornedalingarna statusen som nationell minoritet och språket fick statusen som nationellt minoritetsspråk.

Gunnar Kieri var en av de första som skrev om språkförtrycket i Tornedalen. Låt mig beskriva Gunnars betydelse genom att läsa avsnittet om Kusinerna;

 

I Lars klass fanns två flickor som alltid var tillsammans. Marta och Emmy. De var kusiner.

En dag blev de osams. Under rasten grälade de.

  – Du tokig.

  – Du mera tokig.

  – Du kossa.

  – Inte jag. Du mera kossa.

  – Nä du.

  – Du skvallerbytta.

  Det var ett gräl utan ord. Förtvivlat sökte de ord att drämma till med, att verkligen säga vad de tyckte om varandra just då men de hade inte tillgång till orden. Innanför skolgårdsstaketet fick de inte prata finska och svenska kunde de inte. Några enstaka ord och meningar hade fastnat men de var för få att kunna gräla med.

  De finska orden fanns i munnen hela tiden, dräpande, kvicka, giftiga, men de fick inte användas. De var förbjudna. Att prata finska var lika straffbart som att stjäla. Då kom riset fram. Åtskilliga gånger hade Fröken skickat ut den som pratat finska, efter riset. Sedan slog hon utan förbarmande över händerna och nog hade en del fått på bara ändan också.

  Förtvivlade och gråtfärdiga sprang Marta och Emmy in när det ringde. De ville knuffa varann men Fröken stod där i dörren så de vågade inte. Men förtvivlan över att inte få säga allt de som kunde sägas, de dräpande orden som skulle fått den andre helt mållös, fanns kvar i bröstet. Det blev svårt att följa med under lektionen.

  Av någon anledning fick Emmy sluta en timme tidigare än Marta den dagen. Genast ute på skolgården fortsatte grälet.

  – Du skvallerbytta.

  – Du tokig.

  Men så snart Emmy kommit utanför skolgårdsgrinden fick hon använda sitt modersmål.

  – Uskoks sie saaterin kläppi ette sie olet joku. Suu ko navetanlunkka ja hamphat harvassa ko telefonitolpat. Korvat ko jäneksellä ja turpa niinko hevosella. Ja niin köyhä että vaathetki on diakonipappi tuonut.

 – Tror du satans unge att du är någonting. Munnen som gödselluckan i ladugården och tänderna glesa som telefonstolpar. Öron som på en hare och truten som på en häst. Och så fattig att till och med kläderna har diakonprästen kommit med.

  Marta stod innanför staketet och försökte försvara sig. Tårarna rann nedför hennes kinder och gråten kvävde nästan orden.

  – Du bara skrika. Du bara skrika, var allt hon kunde säga.

  – Sulle pitääs tehjä niinku paarmalle. Panna tikkun persesen ja viskata lentämhän. Med dig skulle man göra som med bromsen. En sticka i ändan och kasta iväg för att flyga.

  – Du bara skrika, försökte Marta igen men orden kvävdes av gråten.

  Deras gräl fortsatte tills rasten var slut. Ur Emmys mun rann orden utan uppehåll . Marta grät förtvivlat. Hon hade ingen möjlighet att försvara sig.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *